Jag är kluven. Vem är jag och hur vill jag leva mitt liv?

Jag är kluven. Vem är jag och hur vill jag leva mitt liv? Ena dagen vill jag en sak och nästa en helt annan. Jag är präglad av min uppväxt i glesbygden samtidigt som jag finner många fördelar i storstadens utbud. Hur ska jag ha det egentligen? På senare tid har mina tankar mer och mer vandrat till hur jag vill bo och vart jag vill att mitt barn ska växa upp.

Själv växte jag upp i en liten håla mitt i ingenstans med storskogen tätt intill och alla möjligheter till uteaktiviteter. Jag drömde mig dock bort till storstadens puls redan i småbarnsåren då min stora dröm var att dansa balett. Fanns ju förstås inte någon balettskola i urskogen, så det blev aldrig någon dans för min del. Men jag fortsatte dagdrömma om ett liv i sus och dus med många vänner och möjligheten till ett oändligt antal aktiviteter. Men ändå hade jag mina fötter långt ner i dyngan ute på landet då jag älskade djur och natur. Ägnade mig åt hästar på fritiden och red långa turer ut i skog och mark. Kanske min kluvenhet började redan där. Kanske var jag förvirrad redan då. För jag har alltid längtat till stan. Alltid vetat att jag inte skulle bo kvar i hålan och att jag skulle göra något ”större” av mitt liv än så. Men nu när jag lever i storstaden så fattas det en del av mig. Jag längtar ständigt ut. Längtar till skog och grönska och träd och öppna vidder. Längtar till fågelkvitter och tystnaden och blommorna och djuren. Men om jag skulle bosätta mig på landet någonstans, skulle inte stadsmänniskan i mig börja få lappsjukan igen? Jag har försökt en och annan gång att dra mig utåt från stan. Nä, då får jag genast panik. Men vad har jag panik för egentligen? Hur mycket tid spenderar jag egentligen i affärer, på restauranger, på biografer och teatrar? Ja, inte är det mer tid än att en åktur på en halvtimme eller en timme skulle störa mig nämnvärt egentligen. Varför strävar jag då så hårt efter att bo så centralt som möjligt hela tiden? Är det mitt småstadskomplex som hela tiden gör sig påmint? Är det min strävan efter att komma så långt bort från barndomens ångest som gör att jag aldrig någonsin kan känna mig nöjd? Ja jag vet inte. Det enda jag vet är att nu när jag fått barn så har tankarna börjat vandra och jag har börjat fundera på hur jag vill att mitt liv ska se ut och hur jag vill att min dotter ska få växa upp.

Jag vill inte att Signe ska växa upp på en asfalterad innergård i förorten. Jag vill att hon ska kunna springa fritt barfota i gräset på sommaren utan risken att få kanyler i fötterna och utan att snuskgubbar står på lur i nästa gatuhörn. Jag vill att hon ska lära sig att älska naturen och djuren precis som jag. Men samtidigt vill jag ge henne de möjligheter som jag aldrig fick i min barndom. Jag vill att hon ska kunna dansa balett om hon vill och ha möjligheten att göra det hon drömmer om.

Jag har försatt mig i en problematisk sits. Ett hus på landet precis utanför Stockholm vore ju den ultimata lösningen för oss. Men med vår ekonomi så finns det inte en sportslig chans att vi någonsin kommer att få uppleva den möjligheten på riktigt. Vi skulle få en stor herrgård i glesbygden för samma pris som man köper en etta för i Stockholm! Varför flyttar vi då inte? Ja, jag vet ärligt talat inte egentligen. Jag tror att det främst handlar om att jag inte orkar börja om igen. Jag har flyttat så många gånger och de vänner jag nu har här i stan betyder så mycket gör mig. Jag vill inte ha ytterligare en stad som jag måste besöka för att träffa gamla vänner. Jag orkar inte det. Och dessutom så är mina yrkesmässiga krav just nu inte utförbara på landet. Det finns inga Universitetssjukhus i obygden tyvärr.

Det hade varit skönt att flytta närmare hemåt. Närmare till familjen. Närmare till skogen. Jag är bara så rädd att jag ska få paniken tillbaks. Jag orkar inte få panik en gång till. Jag trivs ju här där jag är till viss del. Jag tror bara inte att det är en bra plats att uppfostra barn på. Och jag tror att både jag, Signe och Jonas skulle må bra av att ha vår egen lilla gräsplätt att springa barfota på. Men om jag får panik igen, då riskerar jag att förstöra allt jag har. Blir det lite för mycket Svensson och tristess så kommer jag flippa ur och bli en sådan där 40-årskrisande galen tant som lämnar man och barn och rymmer iväg med ”Julio” och tror att hon är 20 igen. Fy fan.

Så vad är lösningen? Ska jag sitta kvar i förorten och ”curla” mitt barn för att jag själv har ångest, eller ska jag chansa på landet och se om jag får storstadspaniken tillbaks? Varför kan man inte bara få hela kakan någon gång i sitt liv? Å jag tror att jag måste ta tag i det här och göra en Freud. Rota lite i vart det gick snett någonstans. Hallå någon? Finns det möjligen några nybörjarkurser i balett för medelålders lönnfeta morsor med småstadshat?

Read More

Mindfullness! Smaka på det ordet.

Mindfullness. Smaka på det ordet. Klyschigt, smörigt, flummigt. Man kan tycka att det är ett uttjatat ord och någon galen yoga-snubbe eller nåt som har kommit på ännu en grej att ha ångest över att man inte klarar av.. Men det är ändå så jäkla rätt. För visst lever vi alldeles för lite i nuet? Hela livet går ut på ett ständigt planerande och så få överraskningar som möjligt. Dock tycker jag inte att schemaläggandet i sig är det värsta, utan det allra värsta är att tiden bara går. Tiden går utan eftertanke, utan reflektion, utan att fatta vad som händer. Hur ofta hör man inte: ”ja gud va tiden går, jag hänger inte med”. Jag säger det, mina vänner säger det, alla säger det. Att man inte hänger med. Att dagarna bara går. Och varför? Jo, för att man inte tar vara på tiden. Att man inte tänker efter, att man bara springer vidare.

Jag kan få ångest över när jag tänker på hur många semestrar som jag har fotograferat bort. Hur många solnedgångar har jag sett genom kameran egentligen? Hur många vackra, unika tillfällen som jag har slarvat bort för att man ska föreviga ögonblicket. Som om de inte betydde något om man inte har ett kort att visa upp efteråt. Men är man verkligen där då? Eller är man igår, imorgon eller nån annanstans? Känner man verkligen hur gott den där köttbiten smakar, eller tänker man mer på hur man ska berätta om den här fantastiska måltiden på Facebook så att alla får veta precis hur god den var? När tappade jag förankringen till nuet? Det är så ledsamt och deppigt att tänka på det så att man helst bara springer vidare. Precis som man alltid gör. Om man springer snabbare så kanske man glömmer. Eller så ältar man lite till. Förstör ögonblicken genom att älta och förbanna. Låter tillfällen gå till spillo för att man inte kan släppa taget. För att man kanske är besviken över nåt.

Senare år har jag försökt att greppa det här med mindfullness och att leva åtminstone lite mer i nuet. Jag är dock en alldeles för ängslig själ för att leva för dagen och det är inte heller det jag menar. Men att vara här och nu. Att uppskatta Sveas knasiga upptåg just NU utan att tänka på middagen samtidigt eller vad jag ska ha på mig imorgon när jag ska till tandläkaren eller om jag verkligen hängde den där tvätten osv osv. Att tycka att det faktiskt inte är hela världen om jag inte dammsugit samma dag som gästerna kommer, för det viktigaste är ju faktiskt att vi är tillsammans.

Jag var på en föreläsning om mindfullness en gång för längesen. Då fick var och en ett russin. Och så skulle vi bara tänka på russinet. Inte släppa in några andra tankar. Stoppa russinet i munnen och smaka på det. Rulla runt det i munnen, tänka på varje rörelse osv. Prova nångång ska ni se vad svårt det är att utesluta alla inträngande tankar och intryck. Och vad mycket mer intressant det blir att äta ett ynkligt russin. Så många smaker och så mycket man kan känna i ett enda litet russin. Man kan förstås stoppa vad som helst i munnen och göra samma sak. Och tanken var ju dessutom den, att öppna ögonen och inse att om man är i nuet så blir allt så mycket vackrare, godare och trevligare. Och mindre stressigt. Och livet blir mer greppbart. För inte sjutton blir resan bättre eller festen roligare om man går och är orolig en vecka innan? Snarare värre. Och inte blir livet bättre av att älta och analysera varför man inte gjorde/gjorde eller sa på ett visst sätt i den där speciella situationen? Snarare blir livet ganska deppigt och oroligt. Men varför är det så? Varför gör vi så med våra liv? Varför är vi inte här och nu? Varför uppskattar vi inte de små sakerna i livet? Varför vill vi hela tiden ha mer och mer utan att se vad vi egentligen har? Inte så konstigt att halva jordens befolkning lider av någon slags massdepression. Och att den övriga halvan som dessutom är fattigast inte alls är speciellt deprimerade. Varför är det så egentligen. Jo för de uppskattar livet för vad det är, värderar familjen och de enkla nöjena osv. Jo men visst, tänker ni. De har ju inte råd med nåt annat… Och det kanske dessutom är en lite väl enkel förklaring, men jag orkar inte gå in på analyser och etik och sociologi och annat här. Men jag menar inte att människor ska fara illa och inte ha mat för dagen osv. Jag menar bara att vi i vårt stressiga, rika samhälle kanske skulle må bra av lite eftertanke och basic-värderingar. Pengar och snyggast hus är inte lyckligast. Så är det bara.

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Jo, att man blir så mycket lyckligare och mindre stressad om man uppskattar de små sakerna i livet, om man stannar upp och njuter av stunden och inte kastar sig vidare i nästa projekt när man tröttnat. Jag kämpar med det här varje dag. Nojar, oroar mig, planerar, irriteras osv. Men tanken är väckt och så länge jag är medveten om det så kan jag göra något åt det. Hoppet om att leva ett lyckligare och mindre ”oj vart tog livet vägen”- liv finns där!

Stanna upp, njut av livet, SMAKA på vinet, LYSSNA på dina barn (ja inte ”lyssna” med Iphonen i ena handen och datorn i den andra), skit i vad andra tycker om dina smutsiga fönster, gör en oegoistisk handling utan att ha någon tanke på att få något tillbaka, planera inte livet i minsta detalj (det blir ändå aldrig som man tänkt sig). Och till sist. Man behöver inte ha ett foto som bevis för att man ”var där”, minnet och känslan är det som man har kvar. Livet är inte ett fotografi, livet är här och nu!

Read More

Prata är mitt favoritintresse. Jobbigt tycker en del, kul tycker en del.

Jag är ett socialt (miss)foster. En organism som omöjligt skulle överleva utan familj och vänner. Ungefär som att leva i ett stort vakuum. Jag skulle inte få syre och så småningom bara ramla död ner. Hela mitt jag är uppbyggt på bekräftelse från andra människor. Jag, som tror att ingen älskar mig om jag inte fått ett telefonsamtal eller ett sms på några timmar. Hur fan skulle jag överleva utan mänsklig kontakt? Mitt liv är ju praktiskt taget slut om jag inte träffar någon på en hel dag.

Det bästa jag vet är att träffa någon jag tycker om och bara prata. Prata är mitt favoritintresse. Jobbigt tycker en del, kul tycker en del. Jag har träffat båda sorterna. Ja, alltså folk som hatar mig för att jag har svårt att hålla käft och andra människor som tycker att jag är jätterolig att umgås med för att jag alltid har något att säga. Men på något sätt är det inte själva samtalet som ger mig tillfredsställelse, utan samspelet. Å så klyschigt tänker ni. Men skulle jag verkligen valt yrket som sjuksköterska annars? Det är ju ett självklart yrkesval för en social varelse som jag. Att få betalt för att gotta sig i alla mänskliga möten varje dag. Att få höra alla dessa livshistorier och att få möjlighet att trösta och lugna. Men observera att jag aldrig sagt att jag är bra på att socialisera även om jag tycker om det så mycket. O nej. Det är nog därför jag gillar mat och dryck så mycket. Det är för mig en symbol för att frigöra människor, att få något intressant att prata om och en upplevelse tillsammans.

Vad vore livet utan ett glas vin? Jag har inga otäcka barndomsminnen eller nära och kära som gått under av alkohol, så för mig är alkoholen en positiv sak och jag kan bara prata för mig själv. Jag är väl en patetisk liten själ som alla andra som lägger för stor vikt på alkoholens effekter. Men för mig är det nog den psykiska effekten viktigare än själva kroppsliga kicken. Jag är, förutom en social person, även en människa med extremt bra fantasi. Tyvärr, får man väl säga ibland, för fantasi kan ju ställa till en del bekymmer också. Men skit i det just nu. Min livliga fantasi gör att när jag intar någon typ av njutningsbar dryck, känner jag mig som en person av vikt. Ja alltså som en person med ett levande liv. Å stackars lilla, lilla människa som måste ta till alkohol för att känna det tänker ni. Men nä, det finns andra saker i mitt liv som får mig att känna så också. Men när jag sitter där med en god drink eller ett glas vin, så känns livet färgstarkt och spännande. Nästan som att jag plötsligt heter Carrie Bradshaw och bor i New York. Jag behöver alltså inte fyllnadskänslan för att få självförtroende. Nä, ställ en drink framför mig och jag är kung!

Men det krävs sällskap för att känna så också. Jag är världens minsta människa utan sällskap. En liten myra. En ynklig varelse som inte tycker att någon upplevelse är värt något om jag inte upplever det tillsammans med någon. Jag skulle aldrig komma på tanken att resa ensam någonstans eller att gå ut på krogen ensam. Vad är en solnedgång utan någon att dela den med? Det är ju därför det bara är så underbart att sitta på nåt ställe med någon man tycker om och snacka bort en hel kväll. Det är livet för mig! Det är så jag fyller på livskraften. En liten upplevelse att dela med någon. Och de små upplevelserna kan vara lika mycket värda som de stora. För mig funkar det med Husets röda på sunkhaket på hörnet. Eller en öl hemma i soffan tillsammans med någon man tycker om. Det är sällskapet och själva grejen i sig som gör upplevelsen. Att dela en flaska vin och prata om allt och inget. Det är ju också därför som resandet blir så spännande. Att upptäcka nya drycker, nya barer, nya människor och nya kulturer. Finns det nåt bättre sätt att fylla upplevelsebanken på än just det?

Read More

Resa! Jag vill resa

Jag vill resa. Inte en vanlig nöjesresa, utan en resa med ett definierat mål. För tillfället känner jag ett stort sug att resa någonstans där jag kan lära mig något. Gå en kurs eller på studiebesök. Förena nytta med nöje. Kanske jag börjar bli gammal. Eller så är det för att spädbarnsföräldrar som är hemma med föräldrapenning inte riktigt får så mycket intellektuell stimulans. Det kan även vara så att jag börjar längta lite väl mycket efter god mat och dryck bara för jag nu är inne på min tionde vecka på GI-diet. En kombination av dessa kanske kan vara orsaken till att mina drömmar blivit extra starka just nu. Ja, något har hänt med min reslust i vilket fall!

Mina för tillfället våta drömmar handlar om vingårdar, matlagningskurser, vinprovningar, chokladprovningar, ostbrickor, herrgårdar och slott. Å vad härligt att bila runt bland gårdarna i något lämpligt land och smaka viner och äta de lokala specialiteterna. Underbart! Och ta in på små mysiga Bed and Breakfast-ställen eller rent av sova på gårdarna man besöker. Jag skulle vilja gå på studiebesök på ostysterier och ställen där man gör diverse delikatesser. Chokladfabriker! Jag skulle vilja lära mig mer om hur man kombinerar mat och dryck och om olika viner, distrikt och druvor. Jag skulle vilja åka runt och se på underbara landskap och ha picknick i gräset och se på utsikten! Och ingen stress. Absolut ingen stress! Nej, jag ska ta tid på mig och åka och se på det som faller mig in. Och sova där det lämpar sig bäst och stanna om jag trivs eller åka vidare om det inte passar mig.

Sällskap? Ja, självklart. Men det måste vara någon med samma mål och mening. Ingen som gnäller för att de vill ha sol- och badsemester och ingen som gnäller om de måste äta något som de aldrig ätit förut. Nej, det måste vara någon som åker av exakt samma anledning som jag. Annars blir jag bara stressad och får skuldkänslor. Nej, den här resan ska vara min privata ego tripp! En resa där jag bryr mig om mig själv och de bortträngda små drömmarna som finns där bakom vardagens bekymmer.

Jag plågar mig här hemma med reseprogram och resereportage om härliga gourmetresor. För närvarande är Travelchannel min favoritkanal. Å vilka idéer och fantastisk inspiration man får! Jag blir alldeles galen och vill resa hela tiden! Om jag hade massa pengar skulle jag leva på dyra ostar, finfin choklad, lyxoliver och diverse delikatesser varenda dag. Men det är ju inte genomförbart, varken för ekonomin eller vikten. Men jag har faktiskt börjat unna mig lite dyrare och finare viner då och då. Jag har blivit en sån käring så jag hellre köper en flaska vin för 120 kr istället för en Bag-in-box för 150 kr… Alltså dricker jag inte så mycket vin för att bli full längre (både på gott och ont). Det handlar inte så mycket om att jag inte gillar att vara full, eller att jag inte kostar på mig att supa mig full på finvin. Nä, det handlar mer om att det kostar för mycket att vara bakfull. Alla med små bebisar hemma vet precis vad jag pratar om. Att ha barnvakt en kväll är ju inte så svårt, men för att få en helkväll krävs barnvakt hela dagen efter också. För det är inte kul att vara bakfull med en bebis hemma. En bebis som kräver precis lika mycket omvårdnad och omsorg som om mamma vore lika pigg och glad som vanligt. Det är inte kul att känna sig spyfärdig, svag i benen, yrslig och ha världens huvudvärk när lilla ängeln bajsar i blöjan, skriker så fönsterrutorna skakar och inte vill sova middag. Nä, då föredrar jag ett glas med finvinet framför fredagsteven istället. Säkrare, lugnare, mindre traumatiskt helt enkelt. Och definitivt mer njutbart!

Och när ska man genomföra tantresan då? När ska resan passa in i mitt liv? Ja, säkerligen inte än på 15 år i alla fall. Troligtvis mer åt pensionen än nu. Jag vill inte känna skuldkänslor för att jag lämnar barn hemma eller kanske tom karln hemma (beror på om han vill åka på en sådan resa eller inte). Det ska ju inte vara några måsten eller stress och då kan man ju inte gå och oroa sig för att ens 8- åring (eller hur gammal hon nu skulle vara) inte får någon kul semester bara för att mamma slösar sina semesterdagar och pengar på en ego tripp till mat- och vinland. Nej, jag får nog suga på karamellen i några decennier. Då kanske tanken hinner mogna. Ja, resan får ligga och gona till sig som ett gott vin. Då kanske den blir precis så underbar som jag önskar att den ska bli.

Read More

Vad är det för en djävulens påfund egentligen?

Det här med att vara förälder. Vad är det för en djävulens påfund egentligen? Hur kan man frivilligt gå med på något så livsinskränkande, frustrerande, irriterande, jobbigt, ekonomiskt värdelöst, tidskrävande, ja rent utsagt galet? Ja givetvis så är det ju nödvändigt för människans fortlevnad att vi förökar oss, men vad är det man utsätter sig för egentligen? Tur att kroppen är så smart och på något sätt programmerar in villkorslös kärlek i det hela. Annars hade nog inte många barn blivit till. Jo, blivit till, visst, men att ta hand om dem sen. Det är ju en heeeelt annan sak.

Och faktum är att om jag inte skulle veta hur jobbigt det är att uppfostra barn så skulle jag nog kunna ha hur många som helst! För det finns väl inget coolare än att kissa på stickan, gå och vänta och undra vad det är för nån som bor i magen och sen att få kämpa och ha så ont och släppa alla hämningar i förlossningssalen, och så får man träffa sin lilla bebis. Det nya livet!. Gud så härligt, underbart och romantiskt. Avbilden av oss. Den största egotrippen som man kan uppbåda! Jag kommer alltid att längta efter det där. Förväntan, oron, rushen, det nya. En bebis. Hur kan man inte älska en liten bebis? Så sårbar, liten, söt! Men den lilla söta ska ju också växa upp. Trotsa, grina, slåss, snora, förstöra drömmar, förstöra saker, osv osv i all oändlighet.

Vissa dagar vill jag bara glömma. Vissa dagar är underbara. Hur ska man ha det egentligen? Ena stunden kan jag få ont i hjärtat av kärlek och andra stunden tänker jag onda tankar, väldigt onda… I stunder där jag har varit på gränsen till nervsammanbrott har jag seriöst undrat om jag klarar det här med att vara mamma egentligen. Och så går vi och skaffar EN TILL! Och då blir allt ännu värre. En bebis som skriker och vaknar före 6 på morgonen och kräver all uppmärksamhet, samtidigt som ens femåring genomgår någon slags personlighetsförändring och förvandlas till ett monster som jag inte känner. Hur överlever man de här åren? Hur klarar vi oss utan skilsmässa och psykbryt? Ja man kan ju inte garantera att inget av dessa två kommer att ske, men jag vet att kärleken till ens barn vinner tillslut. Varje dag när man känner att livet rämnar och tårarna är nära och man skulle kunna välja vilken plats som helst på jorden att vara på UTOM hemma, ja då slutar det ändå alltid med att man fortfarande älskar sina barn (och sin man förhoppningsvis) när dagen är slut.

Men tillbaks till det jobbiga. Tvåbarnskaoset. Otillräckligheten. Det ständiga skrikandet och grinandet. Hur gör man egentligen? Och hur sjutton ska man kunna vara något mer än bara mamma och pappa med varandra mitt i allt det här? En unge på armen och en klängandes runt benen dagarna i ända. Jäkligt mycket ork och lust kvar när dagen börjar lida mot sitt slut, eller? Knappast. Jag hoppas bara för vår egen skull och för barnens skull att om några år när vi kommer ut ur bubblan, så har vi varandra där. Så kan vi ta vid där vi började för 6 år sen. För allt blir väl bra igen när ungarna blir lite äldre. Visst är det så, visst visst visst?!? Det där med tonåren är väl inget att bry sig om…

Read More

Gästvänligt eller inte

Det där med gästfrihet och serviceminded är intressant. Det verkar finnas många olika sätt att se på saken. Det har alltid fascinerat mig det där med människor som driver en verksamhet. Det finns så otroligt många olika typer av människor som driver restauranger, caféer, pubar och krogar. Och jag har alltid undrat varför man överhuvudtaget anstränger sig att ha en verksamhet i servicebranschen om man inte tycker om människor.

Det brukar märkas ganska omgående när man kommer in på ett ställe om det är gästvänligt eller inte. Jag ska ta ett fantastiskt fint exempel. Förra helgen var jag och lilla familjen ute och promenerade vid Ulriksdals slott och vart sugna på lite fika. De har ett mysigt slottscafé där som vi varit på någon gång tidigare. Vi hade förstås barnvagnen med oss och jag tänkte att det nog är bäst att gå in och fråga om man får ta med den in. Det är ju trånga lokaler och man vet vad surt det brukar bli när man har barnvagn med sig. Jag kliver in och kaffedoften slår emot mig med en inbjudande arom. Jag möts genast av ett par leende kaféägare som välkomnar oss och säger att självklart kan vi ta med vagnen in. När jag ska beställa fikat frågar jag lite om några kakor och killen bakom disken berättar glatt om de olika kakorna och dess ingredienser. Han visar vart det finns kaffekoppar och om vi vill ha skedar osv. Man behöver inte fråga. De liksom vet vad de flesta gästerna brukar fråga om. Och senare under fikastunden kommer, vad jag förmodar är ägarinnan (det verkar vara ett familjeföretag) fram och pratar med oss och gullar med Signe och frågar hur gammal hon är osv. Bara såna där småsaker gör att man känner sig välkommen och vill komma tillbaks. De visar att de tycker om att ha gäster och att de är måna om oss.

Det går inte alltid att sätta fingret på vad det är som gör att man gillar ett ställe eller inte. Det bara är så. Det handlar om små, små nyanser och små, små personlighetsdrag. Jag fattar inte att alla dessa hemska ställen som finns går runt! Vem vill återkomma till ett ställe som känns kallt och ogästvänligt? Uppenbarligen gör många det. Speciellt i den här staden. Bara det är schysst läge och trendig inredning (så man kan känna sig inne och cool) så går alla dit. Spelar tydligen ingen roll om den lilla blonda snippan bakom disken fräser åt dig när du frågar vad mackan innehåller. Eller om den feta restaurangägaren med buskiga ögonbryn kvickt snoppar av dig när du snällt frågar om vart toaletten ligger. Man ska helt enkelt helst vara osynlig, inte fråga om något, ta minimalt med plats, äta de dyraste sakerna på menyn och avlägsna sig snabbt och obemärkt. Därför är det så fantastiskt att nu och då stöta på ställen där man känner sig hemma. Där man har kvar ett leende på läpparna en stund efter man gått därifrån.

Det är så oändligt spännande det där med beteenden. Hur tänker man när man står bakom en disk och ska sälja något och är otrevlig mot köparen? Tror man att verksamheten gynnas av det? Så många caféer som borde skicka sin personal på charmkurs! Jag kan räkna upp ett antal kan jag säga. Jag upphör aldrig att förvånas över vilka sjukt galna bemötanden man kan få ibland. De suckar och stönar om man råkar fråga något om deras utbud. Ibland känns det som om man skulle be om ursäkt för att man besvärar dem med att komma dit och fika eller äta. Och det allra sjukaste av allt är nog att det faktiskt inte är vare sig svårt, smärtsamt eller speciellt ansträngande att le och vara trevlig. Man ska fan inte jobba på café/restaurang om man hatar människor!! Så enkelt är det.

Min uppfattning är (och den är högst spekulativ) att det är vanligast med otrevlig och stroppig personal på caféer. På pubar verkar de vara trevligast. Det är sällan jag blivit otrevligt bemött av en bartender eller dylikt ute. Speciellt inte på någon liten pub. De verkar gilla sitt jobb. Eller så är det bara alkoholen som får mig att se annorlunda på saken. Eller så är det helt enkelt så att på caféer jobbar många idioter som i själva verket vill göra något annat och skiter i om de är trevliga eller inte. Vad vet jag?

//Annica

Read More

signe

Jag har barn. Jag är Signes mamma!

Jag har barn. Den underbaraste lilla varelse man kan föreställa sig. Ett litet underverk som blivit till. Ibland förstår jag inte att hon är min. Jag är Signes mamma!

Jag har aldrig varit den där barnpersonen. Ja ni vet den där som planerar barn och familj redan innan man själv är vuxen. Men på något sätt har ändå barn varit ett självklart val i mitt liv. Jag har liksom inte tvivlat på att jag någon gång skulle få barn, så därför jag har inte brytt mig så mycket. Jag tror heller inte att jag hade känt samma trygghet och glädje i rollen som mamma om det hade kommit tidigare i mitt liv. Nej, jag behövde nog min tjugoårsålder till att växa tror jag. Till att fundera på vem jag är och hur jag vill leva mitt liv. Att skaffa barn var inget alternativ innan trettio. Men nu finns det inget jag hellre gör än att umgås med min söta lilla ängel. Tänk att det krävdes att jag skulle bli mamma för att förstå mig på livet och att landa i mig själv! Nu har jag inte samma tomhet inombords. Jag har ju ett uppdrag. Men skit samma. Vad jag vill komma fram till är att skaffa barn nog är det bästa jag gjort. Jag ska förklara det hela lite mer ingående.

Jag har tidigare berättat att jag är en person som är väldigt beroende av bekräftelse och närhet. Ja en social människa helt enkelt. Vad kan då vara bättre för egot än att skaffa barn? Jag menar, jag som inte gillar att vara ensam har då hela tiden någon vid min sida. Jag behöver aldrig oroa mig för att känna mig övergiven. Det finns någon som älskar mig utan förbehåll, någon som vill ha min uppmärksamhet, någon som är beroende av mig dygnet runt, någon som älskar mig för den jag är och inte för den jag försöker vara. Och kom nu inte och säg att jag är en hemsk person som tänker så och fy och usch att jag skaffade barn av egoistiska skäl! De som påstår något annat är nog de riktiga hycklarna. För av vilket skäl om inte för min egen skull sätter jag ett barn till världen? Det är ju för att man vill föra sig själv vidare, för att få möjlighet att se en liten människa av sitt eget kött och blod växa upp, för att ge liv helt enkelt. Det finns ingen sann altruism! I grund och botten har alla handlingar med oss själva och vårt ego att göra. Men det fina i kråksången är väl ändå att även om man skaffar barn för sin egen skull från första början, så försvinner alla egoistiska tankar så fort man ser den lilla. Då är det helt plötsligt barnet som är det viktigaste i ens liv och inte jag själv längre. Det är en väldigt viktig lärdom faktiskt. Man lär sig att man själv inte är så jävla viktig helt enkelt!

Gud vad tråkig hon måste vara tänker ni väl nu. En sådan där självgod tjatmorsa igen! Suck! Men varför tror folk att man är det bara för att man njuter av föräldraskapet? Det är ju heller inte så att jag inte tycker om att umgås med andra längre, eller att gå ut och festa, eller att resa, eller att jag inte har några drömmar kvar. Det ena tar liksom inte ut det andra. Nej, jag behöver verkligen en paus från hemmalivet ibland. Längtar till att börja jobba, längtar ut på krogen osv. Men inte så hysteriskt längre. Och det känns inte som om livet är slut om det inte händer något på en hel helg. Jag har blivit mer nöjd med livet hemma i soffan helt enkelt, för jag behöver inte bevisa något för någon längre. Jag behöver få träffa vänner och dricka ett glas vin ibland, dansa, flirta och känna mig snygg. Man behöver ju andra referenser än bara väggarna hemma för att kunna vara en bra mamma också. Samla tålamodspoäng och ”götta sig lite” som Tabita skulle ha sagt (från ”Mia och Klara”). Jag är helt enkelt i mina bästa år, nöjd med livet, har glimten i ögat (när jag inte är för småbarns-förälders-trött) osv. Ja om man bortser från hängbrösten och bristningarna så skulle jag nästan kunna vara en MILF.

Vem har kommit på det urdumma ordet förresten? Gud vad löjligt! Jag menar, varför skulle man inte vara en MILF undrar jag då? Varför är det så att man anses vara förbrukad bara för att man skaffat barn? Som om man vore ett undantag om man är ”fuckable” efter barnafödandet. Förfaller både utsidan och insidan på dessa nio månader? Och är det alltså så att bara vissa mammor ”duger” i det anseendet? Jäkligt trist i så fall. Då kan man säga att det finns en väldans massa kvinnor som går runt och är oknullbara i detta nu. För det är ingen som tittar åt dem längre. Nä, för det är uppenbarligen så att man inte ska se ut som en morsa och inte uppvisa några tecken på att ha fött barn för att vara en MILF.

Jag då? Är jag dömd att förevigt vara en mamma och inget annat nu? Kan man inte få lite av båda världarna? Jag tycker varken att jag är tråkigare, fulare eller mindre sexig bara för att jag är mamma. Jag är ju fortfarande Annica. Fast något tjockare, något mognare och något mer nöjd med livet förstås. Och kan jag inte attrahera någon liten själ med det så tycker jag mer synd om dem än om mig och alla andra snygga, sexiga, intelligenta mammor därute!

Read More

amsterdam

Mitt Amsterdam!

Ja, då har vi varit i Amsterdam då. Länge gick jag och tvivlade på att det skulle bli någon resa, så jag är väldigt nöjd över att överhuvudtaget ha varit där.

Förra veckan började med en härlig magsjuka. Signe hade 40 graders feber och ja, vi ska inte prata äckligheter, så låt mig bara säga kraftiga ”magsjukesymtom”. Inget kul för en 6 månaders bebis. Och inget kul för en 31-årig mamma heller. Speciellt inte när mamman drabbas själv efter ett par dagar. Det hade ju kunnat vara vilken vecka som helst på hela året och så lyckades det bli den veckan då jag hade som mest att göra och var som mest stressad för att vi skulle lämna bort vårt barn för första gången och dessutom resa iväg för första gången på nästan ett år! Stressen av att försöka bli frisk och att göra Signe frisk och att inte smitta ner Jonas höll på att ta kål på mig. På något skakiga ben efter veckans näringsbrist skickade jag tillslut iväg Signe till mormor på torsdagen. Jonas höll sig frisk och på fredagsmorgonen drog vi så iväg till Amsterdam.

Amsterdam mötte oss från sin bästa sida med strålande vårsol. Jonas fastnade direkt och säger efter endast någon kort promenad längs kanalerna att han älskar staden. Ja, det går ju inte att tycka illa om en stad som är så fantastiskt idyllisk som Amsterdam. Kanalerna, båtarna, de sneda husen, husbåtarna, kullerstensgatorna och allt det andra är precis så som jag minns det från mina tidigare besök i staden. Underbart!

Vårt hotell var dock inte det bästa. Vi visste att det inte skulle vara någon större klass på det hela, men vi valde det framförallt pga. läget. Waterfront Hotel ligger på Singel, den första av de fyra huvudkanalerna i centrum, precis intill blomstermarknaden. Perfekt utgångspunkt för alla promenader man ska göra runtomkring i stan. Men den stigande euron gjorde att vi betalade över 2000 kr för två nätter på ett hotell med bruna heltäckningsmattor och utsikt mot en annan vägg. Inte riktigt värt det kan man säga. Och med tanke på att Amsterdam är ganska litet och att man lätt kan gå runt centrum ganska snabbt vart som helst ifrån, så blev det ännu mindre värt det. Receptionen var dessutom bemannad av olika ungdomar som pratade i mobiltelefon och var allmänt ointresserade av gästerna och frukosten bestod av halv eller helfabrikat och pulverkaffe. Men nu skulle vi ju bara sova där i två nätter och det var iallafall rent på rummet och fräsch toalett, så resten brydde vi oss inte så mycket om.

Det var väldigt synd att vi inte tog med oss stegräknare på resan, för jag tror nog att vi gick flera mil per dag. Som tur är tog vi med oss riktigt sköna skor! Amsterdam är ju en stad där man vinner på att gå eller cykla. Det är inte långt mellan stadsdelarna och det går ganska raskt att avverka ett par kvarter. Dessutom är det ju promenaderna längs kanalerna och de små butikerna som är det mysigaste med Amsterdam. Om man inte ägnar minste en hel dag åt att gå så har man missat hela grejen! Och vi som hade så tur med vädret kunde ju inte undvika att strosa runt i solskenet hela dagarna.

Den obligatoriska kanalbåtturen var en av höjdpunkterna på resan tycker jag. Kan låta klyschigt att åka runt på en turistig guidad kanalbåt, men det var verkligen fint. Det finns en uppsjö med olika turer man kan ta. Allt från den klassiska guidade turen till middagskryssningar och olika speciella arkitektturer. Vi valde en entimmestur längs de klassiska kanalerna. Mysigt, enkelt och trivsamt att glida runt på vattnet och titta på fina husbåtar, byggnader och människor. Ett obligatorium kan man tycka när man åker till en stad som i princip är byggd på vattnet!

Vi gjorde även ett besök på Heinekenbryggeriet. Jag har undvikit det stället vid tidigare besök i staden för att jag har hört att det inte är värt pengarna och att det bara är kommersiellt tjafs. Men över förväntan måste jag säga! The Heineken Experience var värt pengarna och med tanke på att man fick tre öl för entrépriset så gick man dessutom därifrån lagom lullig och nöjd. En härlig mix mellan propaganda, historik, ölkultur, underhållning och alkohol.

Jag gjorde dessutom mitt tredje besök på Artis som är Amsterdams zoo. Jag ångar mig varje gång, för jag mår så dåligt av att se djuren i små, små burar. Ändå hamnar jag där varenda gång av samma anledning som jag avskyr det. För att jag älskar djur. Lika fantastiskt som det är att se en svart panter på en meters avstånd, lika hemskt är det. För tänk vad långt från dess naturliga värld det är. Att gå runt en meter ifrån alla människor, i en bur som kanske är 10×15 meter stor (max). Men allra mest, som alltid, lider jag med den stackars flodhästen som har en liten betongpöl till hemvist. Ensam, utan en enda grön växt eller levande ting, ligger han/hon där och stirrar i väggen. På samma sätt som han/hon stirrade 2004 och 2002 när jag var där. Stackars, stackars lilla hippo. Om du vore lite mindre skulle jag ta med dig hem…

Ja det finns så mycket att säga om Amsterdam, men jag ska inte trötta ut er med alla historier. Jag kan bara säga att vi haft en skön weekend och det var ju det som var syftet med hela resan. Det är bara att konstatera att Amsterdam har levererat ännu en gång. Tack du kära, fina, blomstrande stad! Vi ses en annan gång!

Read More

amsterdam2

Amsterdam å Amsterdam

Amsterdam å Amsterdam. Snart är det dags igen. Snart ska jag dit. Det är fem år sedan jag satte min fot där sist. Om man inte räknar några kortare mellanlandningar på Schipol förstås.

Amsterdam är en klass för sig. Det är atmosfären på något sätt som förtrollar. De gamla husen i kontrast till det moderna folket. Det är som om Amsterdam symboliserar allt som vi alla vill ha, men som vi aldrig riktigt får. Oändligt vackert med kanalerna, husen, blommorna och ändå spännande med allt liv, rörelse och fritänkande som bubblar under den vackra ytan. Staden är för mig den ultimata weekend-staden. Den är liten till ytan så att man kan promenera runt hela stadskärnan och det är viktigt för mig eftersom jag helst upptäcker saker till fots. Eftersom staden inte är så stor så kan man få sig en bra uppfattning om den på bara några dagar. Det är också ett viktigt kriterie för en bra weekendstad. Man kan ju inte gå omkring och liksom gissa sig till saker om man bara har ett par dagar på sig.

Det är de små upplevelserna som gör Amsterdam till Amsterdam för mig. Lukten av alla friterade bakverk som säljs i små stånd överallt, blommorna som säljs längs kanalerna, hororna i fönstren (ja de är också en del av upplevelsen), cannabisröken som sipprar ut i doftexplosioner från alla små coffeeshops, alla underbara människor i roliga kreationer, loppmarknaderna, den unkna doften av gammalt vatten från kanalerna, husbåtarna, de sneda husen, alla galna cyklister osv. Vad man än är ute efter under sin weekend så finns det i Amsterdam.

Jag är så trött på alla reseskildringar som aldrig ens nämner Red Light District. Precis som om det vore fult och farligt att nämna det. Men det är ju en del av Amsterdam och Holland precis som väderkvarnar och kanaler! Det är dessutom Amsterdams äldsta stadsdel och har en hel del kultur att bjuda på. Om man inte går dit på sitt besök så har man missat en stor del av vad Amsterdam är tycker jag. Jag tar ingen politisk ståndpunkt här, jag menar bara att Amsterdam präglas en hel del av sitt fritänkande och då bör man givetvis bevittna det också. Och jag, även om jag må vara en tämligen patetisk figur, kan sannerligen säga att några av mina roligaste stunder i Amsterdam har utspelat sig just där. I syndens näste, i stadsdelen ingen vågar erkänna att de tyckte var spännande…

Det finns faktiskt annat än horor och knark i Red Light. Jag har vandrat runt till helsjuka små porrbutiker och sett uppblåsbara får med hål där bak (alltid roligt när man fått lite innanför västen), druckit öl på jäkligt mysiga små krypin, strosat runt bland myllret av människor längs kanalerna, njutit av de röda lyktornas sken i kanalvattnet, köpt världens flottigaste och godaste bakverk mitt i natten, ångrat mig i sista stund från att bli medlurad in på någon jävligt dyr och antagligen superläskig sexshow. Ja listan kan bli hur lång som helst. Det finns mycket att skratta åt i Red Light. Det finns även mycket som är fult och många saker att förfasas över. Men jag lägger inga värderingar i något av det. Jag låter alla få ha sin egen åsikt. Vem är jag att döma? Holländarna är varken mer sexgalna eller mer knarksugna än något annat folk. De har bara ett annorlunda sätt att se på saken. Om det är bra eller dåligt är inte upp till mig att bedöma.

Det ska bli kul att se om Amsterdam är sig likt. Nu åker jag dit i ett annat liv, en annan tid. Med mer pengar på fickan och mer livserfarenhet i bagaget. Nu kommer jag att bo på hotell. Tidigare har jag bott i en lånad lägenhet. Den här gången känns allt lyxigare och mer som en riktig semester, fast det är kortare med tid. Som om jag kunde plocka alla mina bra minnen och lämna alla de dåliga bakom mig. Som om jag kunde välja ut det ”gottiga” med Amsterdam och strunta i det mindre roliga. Inte för att det finns så mycket dåligt att säga, men ska jag nämna en sak så är det alla dessa irriterande och ganska obehagliga typer som kommer och drar i en och försöker sälja knark. Som viskar i örat när man går förbi ”ecstasy, ecstasy, kokain, kokain, bla, bla, bla”. Kan vara lite obehagligt ibland. Men i övrigt är nog det som är mest tråkigt att det är så förbannat dyrt!

Förresten, om ni ska dit, glöm inte att besöka alla underbara museum, ät en skön kinesisk måltid i Chinatown (som kanske egentligen bara är en gata) och gör ett besök i fantastiska Vondelpark! Vondelpark är som att gå tillbaks till 60-talet och alla hippies. Folk har picnic och sitter i ringar och sjunger, spelar, röker och umgås. Barn och hundar springer omkring och leker i gräset och alla bara njuter. Men denna gång blir det nog inget besök där eftersom det kommer att vara Mars och ganska kallt fortfarande… Fast en god nudelsoppa med riktiga dumplings blir det nog i kinakvarteren. Å vad jag älskar mat och olika matkulturer! Testar gärna allt som bjuds. Holländsk mat är dock inget jag kan uttala mig om. Det är nog tyvärr mest sötsakerna jag har ägnat mig åt på mina resor dit. Holländsk mat verkar vara som svensk husmanskost, men ännu mer ”bonnig”. Nä, satsa på de moderna, coola restaurangerna, streetfooden eller alla mångkulturella alternativ som finns. Här finns mat från världens alla hörn! Och självklart måste man dricka en och annan pissgul och underbart läskande Heineken eller Amstel när man ändå är där. Skål för Amsterdam!

//Annica

Read More